I bearbetningskedjan av ingenjörsplaster och specialplaster är plastgranulat en avgörande mellanform som förbinder hartsråvaror och slutprodukter. De tillverkas genom att blanda, smälta och extrudera hartsmatriser, funktionella fyllmedel och olika tillsatser, vilket underlättar transport och mätning, och är lämpliga för direkt bearbetning i formsprutnings- och extruderingsmaskiner. Så-kallade "starka plastgranultillverkare i Shanghai" syftar vanligtvis på modifierade plasttillverkare som inte bara har konventionella granuleringsmöjligheter utan också designar formuleringar och optimerar prestanda baserat på applikationskrav. Kärnvärdet för dessa tillverkare ligger i att stabilt omvandla laboratoriematerialformuleringar till mass-tillverkade granulprodukter, vilket ger nedströmskunder reproducerbara fysiska egenskaper.
Ur ett materialsystemperspektiv täcker modifierade plastgranulat ett brett spektrum. Vanliga tekniska plastmodifieringar inkluderar nylon, polykarbonat, polyoximetylen och polyester; Specialplastmodifieringar involverar hög-temperaturbeständiga eller mycket kemiska-material som polyetereterketon, polysulfon och flytande kristallpolymerer. Dessutom finns det modifieringar av bland annat legerade plaster, termoplastiska elaster och fluoroplaster. Olika substrat bestämmer de grundläggande prestandagränserna för plastgranulat, medan modifieringsteknologi är ansvarig för att utvidga dessa gränser. Till exempel kan tillsats av flamskyddsmedel förbättra brandmotståndet, införande av ledande fyllmedel kan uppnå elektromagnetisk skärmning, förstärkning med glasfiber eller kolfiber kan förbättra styvheten och styrkan, och tillsats av smörjmedel eller nanofyllmedel kan förbättra tribologiska egenskaper.
Bland olika modifieringstekniker har korslänkningen och sammansättningen av nanomaterial och hartser blivit en viktig riktning de senaste åren. Traditionell-nötningsbeständig modifiering är ofta beroende av tillsats av smörjmedel som polytetrafluoreten, grafit, molybdendisulfid eller silikonolja. Dessa tillsatser minskar slitaget genom att bilda en överföringsfilm vid friktionsgränsytan, men de är benägna att gå sönder under höga belastningar och höga temperaturer. Nano-modifiering har ett annat tillvägagångssätt. Den använder specialbehandlade nanopartiklar för att genomgå en tvärbindningsreaktion med hartsmakromolekyler i ett hög-smält tillstånd, vilket bildar en starkare kemisk eller fysikalisk bindning mellan oorganiska partiklar och den organiska fasen. På detta sätt är nanopartiklarna inte längre bara en dispergerad fas, utan är integrerade med hartsmatrisen, vilket förändrar materialytans friktionsbeteende i molekylär skala och förbättrar systematiskt slitstyrkan. Denna teknik är särskilt värdefull för rörliga delar som växlar, lager och reglage.
Kolfiberförstärkning är en annan representativ-modifieringsmetod med hög prestanda. Korta och långa kolfibrer kan blandas in i termoplastiska hartser i olika proportioner, och skjuvdispersion och impregneringsbeläggning uppnås genom en dubbel-skruvextruder. Jämfört med oförstärkta plaster visar kolfiberarmerad plast förbättringar i draghållfasthet, böjmodul och krypmotstånd, medan ökningen av densitet är begränsad, vilket underlättar lättvikt. Dessa material kan ersätta vissa icke-järnmetall- eller aluminiumlegeringskomponenter och används i allt större utsträckning i drönarkonstruktionsdelar, industrirobotkomponenter, lätta fordonsdelar och sportartiklar. Det är viktigt att notera att prestandan hos kolfiberförstärkt plast beror inte bara på kolfiberinnehållet utan också på fiberlängdsfördelningen, gränssnittsbindningskvaliteten och gjutprocessen.